Mamma och Pappa på besök

Det har gått några månader (alldeles för många) sedan jag skrev ett inlägg här på min blogg om mitt utbytesår till Delaware, USA. Det var ytterligare några saker som jag upplevde och som för alltid kommer att finnas i mitt minne, som jag ännu inte fått ner på bloggen. Så trots att jag nu har varit hemma i Sverige ett tag tänkte jag ändå skriva ner det.


Att träffa mamma och pappa igen
Några dagar innan jag skulle ta studenten där nere så hade mamma och pappa planerat att komma och hälsa på för att sedan ta med mig tillbaka hem. Deras plan var från början att komma ner utan att säga något till mig och så skulle de överraska mig på en resturang tillsammans med min värdfamilj. Men som tur var så gjorde dem inte det, mamma kunde inte hålla sig från att berätta om deras planer för mig. Jag visste vilken dag de skulle komma till Middletown men inte exakt vilken tid de skulle anlända på hotellet. Jag var i sån extas den kvällen och kunde inte vänta till dagen efter med att få träffa dem så jag tog med mig Amanda och åkte till Hotellet Hilton In.
Jag frågade receptionisten om någon Mats och Eva Ahlman hade checkat in? Hon fick inte säga någonting pga säkerheten. Jag förklarade för henne att det var mina föräldrar jag inte sett på ett år och visste inte om de var här eller inte, jag ville så gärna träffa dem, men kunde bara nöja mig med att veta om de var där. Hon såg antagligen längtan i mina ögon och hur desperat jag var, så tillslut sa hon "Ja de är här". Den blandade känslan av nervositet och extas jag hade i kroppen går inte att beskriva. Jag bad länge och väl om jag kunde få numret till deras rum, men det var lite väl mycket tyckte hon. Men efter att på alla sätt kunnat bevisa att jag är jag, dotter till Ahlmans, så sa hon ändå okej, och gav mig numret. Jag och Amanda sprang upp, knackade på och mina händer skakade av någon anledning. De där 5 sekundrarna innan dörren öppnades var nog de längsta i mitt liv. Tillslut öppnas dörren och jag möts av mammas chockade men glada ansikte. 1.....2.....3......TÅRARNA FORSAR.
Jag, mamma, pappa och söta Amanda står i dörröppningen och bara kramar om varandra. Det var så skönt att ses igen på riktigt, efter att bara ha pratat på skype en gång i månaden.
Sedan satt vi bara på deras rum en stund och pratade innan jag och Amanda åkte hem till oss igen och lämnade dem att sova efter en lång resa.

Under hela året hade jag aldrig haft hemlängtan, men jag hade såklart saknat min familj många gånger. Men att få känna på dem igen kändes nästan overkligt och det underbara med ens familj är att det spelar ingen roll vart man är eller hur länge man är åtskilda. Kärleken kommer alltid att vara lika stor och aldrig försvinna.

De stannade resten av veckan och såg lite hur min vardag var, träffade min värdfamilj och mina vänner, var på lunch med mig och min pojkvän Eric, kollade runt i staden och såg lite av den amerikanska kulturen som hade blivit min vardag. Jag tyckte det var jätte kul att höra deras kommentarer på hur de uppfattade omgivningen, sådant som jag blivit blind för. Men samtidigt så betydde deras närvaro att min resa snart skulle ta slut, vilket jag inte ville inse....inte riktigt än.